183 — Hon syndar utan ondska, sade jag för mig själv. — Hon är lättsinnig och obetänksam, men rättsinnig och uppriktig. Därtill kom, att kärleken ensam var tillräcklig för att tillsluta mina ögon för alla hennes fel. Jag var alltför tillfredsställd av hoppet att redan i kväll röva bort henne från min rival. Icke desto mindre sade jag: — Och natten? Med vem ämnar du tillbringa den? Denna fråga, som jag framställde i sorgmodig ton, förbryllade henne. Hon svarade endast med avbrutna »om» och »men». Jag ömkade mig över hennes förvirring, och för att göra slut på detta samtal förklarade jag rättframt, att jag väntade, att hon skulle följa mig med detsamma. — Det vill jag gärna, svarade hon, men du samtycker således inte till min plan? — Ah, är det inte nog, att jag nöjt mig med allt, vad du hittills gjort? — Vad? Ska vi då inte ens taga med oss de tiotusen? Han har givit mig dem... de äro mina. Jag rådde henne att låta alltsammans vara och endast tänka på att komma fort iväg, ty ehuru jag knappast uppehållit mig en halvtimme hos henne, befarade jag G. M:s snara återkomst. Hon var emellertid så enträgen för att vinna mitt samtycke till att icke gå därifrån med tomma händer, att jag