193 ljuset och att Manon skulle erhålla eller redan erhållit tiotusen livrés, vilka enligt vår avsikt G. M:s arvingar aldrig skulle få se skymten av. Efter detta avslöjande gick gubben i vredesmod skyndsamt tillbaka upp i vårt rum. Utan att yttra något gick han förbi oss in i kabinettet, där han utan svårighet fann rätt på penningsumman och smyckena. Därpå återvände han till oss, eldröd i ansiktet och överöste oss med skymfliga tillmålen, i det han visade fram vad han behagade kalla vårt tjuvgods. Pärlhalsbandet och armbandet höll han framför näsan på Manon. — Känner ni igen de här, frågade han med ett hånfullt leende. — Det är inte första gången ni sett dem. Alltid densamma, på min ära! De föllo er i smaken, min sköna, det kan jag rasande väl förstå. De stackars barnen, tilläde han. De äro sannerligen så innerligt rara båda två, men de äro en smula tjuvaktiga! Mitt bröst höll på att sprängas av raseri vid denna förolämpande utgjutelse. För att få vara fri ett ögonblick skulle jag ha givit... Rättvisa himmel, vad skulle jag inte ha givit! Slutligen lyckades jag dock behärska mig så mycket, att jag kunde säga med en hovsamhet, som endast var en väl återhållen ursinnighet: — Sluta med detta oförsynta gäckeri, min herre! Vad är det fråga om? Vad ämnar ni göra med oss? — Det är fråga om, herr chevalier, svarade han, att genast marschera iväg till Chåtelet. I morgon är M. L. 13