200 hade burit mig oförståndigt åt, då jag skaffade mig en sådan fiende som herr de G. M., men man kunde lätt nog se, att här förelåg mera ungdomlig obetänksamhet och lättsinne än ondska. Men det var icke desto mindre andra gången jag stod till svars inför honom, och han hade hoppats, att jag skulle bli förståndigare, sedan jag haft några månaders lärotid i Saint-Lazare. Förtjust över att ha att göra med en så resonlig domare, förklarade jag mig på ett så aktningsfullt och sansat sätt, att han tycktes särdeles nöjd med mitt svaromål. Han sade, att jag ej borde överlämna mig åt förtvivlan, och att han var böjd att bistå mig, i betraktande av min härkomst och min ungdom. Detta gav mig mod att anbefalla Manon i hans välvilliga åtanke och lovorda hennes goda och älskliga väsen. Han svarade skrattande, att han ännu icke sett henne, men att hon beskrevs som en farlig kvinna. Detta uttryck uppeggade min ömhet till den grad, att jag lidelsefullt tog min stackars käresta i försvar, och jag kunde icke ens avhålla mig från att fälla några tårar. Han befallde då, att jag skulle föras tillbaka till min kammare. — O kärlek, kärlek, utropade den myndige ämbetsmannen, då han såg mig gå, skall du då aldrig förenas med klokheten? Jag satt försjunken i sorgmodiga tankar och i reflexioner över mitt samtal med polismästaren, då