201 jag hörde dörren till mitt rum öppnas. Det var min far. Ehuru jag borde varit till hälften förberedd på denna syn, eftersom jag väntade den några dagar senare, blev jag dock så bestört därav, att jag skulle ha störtat mig i jordens innandömen, om den öppnat sig vid mina fötter. Jag gick fram och omfamnade honom med alla tecken till den ytterligaste förvirring. Han satte sig ned, utan att någondera av oss ännu upplåtit sin mun. Då jag förblev stående med nedslagna ögon och blottat huvud, sade han allvarsamt: — Sätt er, monsieur, sätt er! Tack vare den skandal er sedeslöshet och era skälmstreck åstadkommit har jag lyckats uppspåra er vistelseort. Det är fördelen med förtjänster, sådana som era, att de inte kunna förbli obemärkta. Ni går genaste vägen till ryktbarhet. Jag hoppas, att galgplatsen snart skall bli dess ändpunkt och att ni verkligen skall komma i åtnjutande av äran att utställas där till alla människors beundran. Jag svarade intet, och han fortfor: — Vad den far är olycklig, som efter att ömt ha älskat en son och ingenting sparat för att uppfostra honom till en hederlig karl, till slut finner honom vara en skälm, som vanärar honom! Man kan trösta sig över en olycka, tiden utplånar den och sorgen avtager, men vilken bot finns det väl för ett ont, som tillväxer dag för dag, sådant som utsvävningar av en brottslig son, som förlorat all hederskänsla? Du svarar ingenting, olycksfågel! Se bara på denna