219 Genom garclistens rapport blev jag nu upplyst om att den i stället styrde kosan till Normandie, och att det var från Havre-de-Gråce den skulle avgå till Amerika. Vi begåvo oss utan dröjsmål till Saint-Honoré-por-ten, i det vi iakttogo det försiktighetsmåttet att passera genom skilda gator. Först vid förstadens slut slöto vi oss tillsammans. Våra hästar voro friska och utvilade, och det dröjde icke länge, förrän vi fingo syn på de sex vakterna och de två eländiga vagnarna, som ni såg i Passy för två år sedan. Denna syn var nära att beröva mig krafterna och medvetandet. — O öde, utropade jag. — Grymma öde, förunna mig här åtminstone död eller seger! Vi höll en liten stund rådslag om bästa sättet att utföra vårt anfall. Stadsvakterna hade icke stort mer än fyrahundra stegs försprång, och vi kunde genskjuta dem genom att snedda över ett litet fält, kring vilket landsvägen krökte sig. Livdrabanten röstade för denna väg, som tillät oss att plötsligt och oförmodat störta över dem. Jag gillade denna plan och var den förste att giva hästen sporrarna. Men ödet hade obevekligt förkastat mina böner. Då stadsvakterna fingo se fem ryttare komma framstormande emot dem, insågo de genast, att de skulle bli utsatta för ett överfall. De rustade sig därför till försvar och gjorde ganska beslutsamt i ordning sina bössor och bajonetter.