240 härrörde från ett anslag, som han länge haft i sinnet. Våra motståndare voro starkare än vi. Här i Nya Orléans befunno vi oss som mitt i havet, det vill säga skilda från den övriga världen genom omätliga avstånd. Vart skulle vi fly i ett okänt land, öde eller bebott endast av rovdjur och av vildar, lika blodtörstiga som de? Jag var aktad i staden, men jag hyste ej förhoppning om att kunna uppvigla befolkningen tillräckligt för min sak för att vinna ett bistånd, som kunde avvärja den hotande faran. Därtill hade behövts pengar, och jag var fattig. Dessutom var ju framgången av ett folkupplopp oviss, och om iyckan sveke oss, så skulle vi vara hjälplöst förlorade. Alla dessa tankar välvde jag i min hjärna. Jag meddelade Manon somliga av dem, jag gav form åt nya utan att lyssna till hennes svar, jag valde en utväg och förkastade den därpå för att välja en annan. Jag talade för mig själv, jag svarade högt på mina tankar... kort sagt, jag befann mig i ett tillstånd av obeskrivlig upphetsning. Manon betraktade mig oavlåtligt. Av min sinnesrörelse slöt hon sig till farans vidd, och bävande för min skull mera än för sin egen, vågade den ömhjär-tade flickan ej ens öppna sin mun för att giva uttryck åt sin oro. Efter ändlösa funderingar stannade jag slutligen vid beslutet att uppsöka guvernören och försöka beveka honom med hedersgrunder och med en påminnelse om min vördnad och den tillgivenhet, han