24i visat mig. Manon ville kvarhålla mig. Med tårar i ögonen sade hon: — Du går till ditt fördärv, de komma att döda dig. Jag får aldrig återse dig... jag vill dö före dig. Jag hade mycken möda att övertyga henne om, hur nödvändigt det var, att jag gick och att hon stannade hemma. Jag lovade henne, att hon skulle få återse mig om en liten stund... Hon anade lika litet som jag, att det var över henne själv som all himlens vrede och vår fiendes raseri skulle uttömma sig. Jag begav mig således iväg till fortet, där jag träffade guvernören tillsammans med kaplanen. I min iver att beveka honom förödmjukade jag mig med underdånighetsbetygelser, som skulle kommit mig att dö av blygsel, om de varit förestavade av någon annan orsak. Jag ansatte honom med alla de skäl, vilka måste göra intryck på varje hjärta, som icke tillhör en grym och blodtörstig tiger. På all min vädjan hade den barbaren endast två svar, som han flera gånger upprepade: Manon stod under hans kommando. Han hade givit nevön sitt ord. Jag hade föresatt mig att behärska mig till det yttersta, jag nöjde mig därför med att säga, att jag trodde honom vara alltför vänligt sinnad mot mig för att vilja min död, vilken jag hellre skulle underkasta mig än förlusten av min käresta. Då jag gick därifrån, var jag blott alltför säker på, att jag ingenting hade att hoppas av denne egensinnige gubbe, som var i stånd att störta sig i fördö- M. L. 16