244 Jag återtog vägen till staden. Jag inträdde i min bostad, där jag fann Manon halvdöd av skrämsel och oro. Min hemkomst gav henne nytt mod. Jag kunde icke undanhålla henne den förfärliga händelse, som inträffat. Hon sjönk avsvimmad i mina armar, då jag omtalade Synnelets död och min blessyr. Mina bemödanden att återväcka henne till medvetande upptogo mer än en kvarts timme, innan de kröntes med framgång. Jag var själv halvdöd, och jag såg icke den minsta ljusning i vår belägenhet. — Manon, vad skall vi taga oss till, sade jag, sedan hon hämtat sig något. — Ack, vad skall vi göra? Det är nödvändigt, att jag ger mig av härifrån. Vill du stanna kvar här i staden? Ja, stanna här, du kan ännu bli lycklig... men jag... går att fjärran från dig söka döden bland vildar eller under rovdjurens klor. Hon reste sig, trots sin svaghet, och fattade min hand för att ledsaga mig till dörren. — Låt oss fly tillsammans, sade hon, och inte förlora ett ögonblick. Synnelets lik kan ha blivit funnet av en slump, och då kan det bli för sent för oss att komma undan. — Men, käraste Manon, svarade jag alldeles utom mig, vart kunna vi väl fly? Ser du någon utväg? Är det inte klokare att du försöker leva här utan mig, och att jag frivilligt överlämnar mig åt guvernören? Detta förslag ökade blott hennes iver att fly, och jag var tvungen att följa henne. Jag hade ännu till