245 räcklig sinnesnärvaro att medtaga litet sprit, som jag hade i min kammare, samt så mycket matförråd, som fick rum i mina fickor. Vi sade till våra tjänare, vilka uppehöllo sig i den angränsande kammaren, att vi gingo ut på vår sedvanliga kvällspromenad, och därpå avlägsnade vi oss ur staden fortare än Manons svaghet kunde tyckts medgiva. Ehuru jag icke kommit ifrån min tveksamhet beträffande målet för vår flykt, klängde jag mig fast vid tvenne förhoppningar, varförutan jag skulle ha föredragit döden framför ovissheten om vad som kunde vederfaras Manon. Jag hade förvärvat tillräcklig kännedom om landet under de tio månader jag vistats i Amerika för att ha en viss föreställning om, hur vildarna skulle tämjas. Man kunde giva sig i deras händer utan att gå en säker död till mötes. Jag hade till och med vid de olika tillfällen jag haft att iakttaga dem uppfångat några ord av deras språk och några av deras sedvänjor. Förutom denna förtvivlade tillflykt hade jag en annan hos engelsmännen, vilka i likhet med oss anlagt nybyggen i denna del av Nya världen. Men jag fruktade för det långa avståndet. Innan vi anlände till deras kolonier, måste vi färdas över ödsliga landsträckor av flera dagsresors längd samt över några berg, så höga och så branta, att vägen föreföll svår nog även för de kraftigaste och mest härdade män. Jag överlämnade mig likväl åt hoppet, att vi