247 giva henne en ljuv och fridfull sömn. O Gud, vad mina böner voro varma och innerliga! Och vilket obevekligt domslut förmådde dig att icke lyssna till dem? Ni måste tillgiva mig, om jag i korthet avslutar en berättelse, som dödar mig! Jag berättar om en olycka utan like, hela mitt liv är invigt åt dess begråtande. Men ehuru jag oavlåtligt bär den i mitt minne, tycks min själ rygga tillbaka av skräck för var gång jag söker beskriva den. Vi hade tillbringat en del av natten i ro, jag trodde min älskade vara insomnad och vågade knappt andas av fruktan att störa hennes sömn. I daggryningen märkte jag, då jag vidrörde hennes händer, att dessa voro kalla och skälvande. Jag lade dem då intill mitt bröst för att värma dem. Hon kände denna åtbörd, och i det hon gjorde en ansträngning för att fatta mina händer, sade hon med matt stämma, att hon trodde sin sista stund vara kommen. Jag tog till en början detta yttrande för olyckans vanliga språk och besvarade det blott med kärlekens ömma tröstegrunder. Men hennes flämtande suckar, hennes tystnad vid mina frågor, den krampaktiga tryckningen av hennes händer, som alltjämt omslöto mina, lät mig slutligen förstå, att slutet på hennes lidande nalkades. Begär icke, att jag skall beskriva mina känslor, ej heller att jag skall återgiva hennes sista ord. Jag förlorade henne. Jag mottog hennes kärleksbetygel-