246 skulle kunna använda båda dessa resurser, vildarna till att hjälpa oss fram och engelsmännen till att upptaga oss i deras koloni. Vi vandrade så länge Manons mod förmådde hålla henne uppe, det vill säga omkring två lieues, ty den oförlikneliga flickan vägrade ståndaktigt att rasta innan dess. Överväldigad av trötthet, tillstod hon slutligen, att hon ej förmådde gå längre. Natten var redan inne. Vi slogo oss ned mitt på en vidsträckt slätt, varest vi ej kunde finna ett enda träd till tak över huvudet. Hennes första omsorg var att ömsa förband på mitt sår, som hon själv vårdat före vår avfärd. Jag sökte förgäves motsätta mig hennes ömma omsorger, hon skulle blivit förtvivlad, om jag vägrat henne tillfredsställelsen att veta mig vara vid gott befinnande och utom fara, innan hon tänkte på att vila sig. Jag fogade mig därför en stund efter hennes önskan och mottog under tystnad hennes omsorger. Men sedan hon fullbordat dessa, med vilken iver grep jag mig icke an i min tur! Jag tog av mig nästan alla mina kläder för att breda ut dem under henne och därigenom göra hennes läger mindre hårt. Mot sin vilja måste hon finna sig i att se mig göra allt vad jag kunde uttänka för att lindra hennes obekvämligheter. Jag värmde hennes händer med glödande kyssar och heta suckar. Jag tillbringade hela natten vakande vid hennes sida och bedjande till himlen att