Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Memoarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En morgon med londondimma sprang jag, sent
uppkommen ur sängen, till skolan. Utanför en
krog stötte jag samman med en s. k. buse, vilken
bar en brännvinsbutelj under armen.
Jag kom springande utför en backe och gjorde
sammanstötning med individen så häftigt, att han
ramlade baklänges och förlorade medvetandet.
Trots min begränsade tid stannade jag och lyfte
upp karlen. Han vaknade och pekade på buteljen,
som låg i småbitar i rännstenen, och sade med ett
rörande tonfall: — Titta, va herrn ha gjort.
Jag tog upp min börs, som innehöll 17 öre,
och hällde dem i karlens öppnade hand och sprang
till skolan. Jag har många gånger önskat att kunna
rehabilitera mig i den mannens ögon. Men
kanske är han grosshandlare nu och förmögen och
allt.
Vi bodde på ett ställe där vi fingo dålig mat.
Men på gården fanns duvor, som stundom slogo
ner på fönsterbrädena. Vi lade ut vanliga
rännsnaror av segelgarn och strödda ut ärter på plåten
och då duvorna kommo för att äta ryckte vi till
och hade vår middag färdig. Duvstek är ganskà
god.
Vi gjorde också jodkväve för att skämta med
folkskolealumnerna i gården.
Man köper jod (kristalliserat) och häller
ammoniak över det. Resultatet blir ett pulver, som
vid minsta beröring exploderar, sedan det torkat.
Rör man vid det, gör det ganska ont vid
explosionen. Vi lade ut de halvtorra pulverna på
fönsterbläcken så att våra fiender skulle se dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
