Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grisslehamnsliv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rätar på min värkande rygg och ser ut i mörkret
framför mig. Jag söker bestämma sommarnattens
färg, sordinen på grönskan och skuggorna som
leva och fläta sig tillsammans i snåren till en röra
av färg.
Plötsligt hör jag att jag icke är ensam. I
ett dike bredvid mig jagar en padda daggmask.
Jag hör då hon slår ihop munnen med ett
smackande ljud och jag lyser försiktigt över hennes
jaktmark. Tyst som Skinnstrumpan närmar hon
sig masken och hugger hans huvud i ett
blixtsnabbt tag. Så arbetar hon med framfötterna,
alldeles som om hon skulle nysta till sig masken.
Ibland kliar hon sig i huvudet med en mänsklig
rörelse. Och då masken släppt, sväljer hon den.
Hennes mage sväller, och jag antar att daggmasken
i början inte ligger stilla i sitt fängelse. Så går hon
på sned till nästa mask och hinner med en hel del,
innan hon däst av vällevnad släpar sig tillbaka
in i sitt snår, sedan hon först tagit sig en klunk
vatten ur diket.
Nu börjar Svartklubbens fyr tuta i dimman.
Den låter som om olycka vore å bane, den siar
olycka. Skulle man inte kunna stämma mistlurarna
i dur på något sätt? Strax lite gladare!
Att plocka daggmask är en konst, som icke är
sämre än någon annan konst. Jag tror att det
skulle göra de eteriska skalderna gott att för
några kvällar slita sig ifrån skaldandet om sina
egna själars dekistillstånd och ägna sig åt jakt
på daggmask. Detta inom parentes.
Då jag går hem med min hummerburk full av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
