Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Levnadskonst och religion, av lektor Emilia Fogelklou - Bön som atmosfärförvandlare och omriktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
Emilia F o g e l k l o u
Bön som atmosfärförvandlare och
omriktare.
Men jag skall ta upp några rent praktiska synpunkter på
bönens funktion. Vi går till doktorn med mycket, som kunde
klarna för oss, om vi bättre förstod den.
För det första dränerar den vårt omedvetna känsloliv. Det
kan ha blivit likt kärr och myrmarker eller som öken eller ett
jordbävningsområde från underjordiska härdar. Och ångorna
från allt detta hindrar till och med det goda vi medvetet ville.
Där är för dålig »luft» omkring det, och detta registreras av
andras omedvetna.
Men om bön för människan innebär något parallellt med
blommans ständiga vändande mot solen, så förnimmer hon
vid den vändningen eller inför den strålningen vad som måste
luftas ut eller göras om. Som en cancersjuk går till
röntgenbehandling, så upplåter hon alla sina igenkapslade hårdheter
och bitterheter för det ljus som bönen är vägen till. Där kan
ligga mycket gamla grunkor och osa. Dess längre tid tar det.
Och hon kan känna förtvivlan över hela sin varelse, kanske
vilja slänga bort livet. Men det första steget är avspänning,
överlåtelse.
När Herakles i Euripides’ drama efter att i bärsärkaraseri
ha begått svåra brott vill taga sitt eget liv och i sin skamkänsla
gömmer sitt ansikte för ljuset, säger vännen Theseus: »Evigt
är dess element. Hur kan väl du, en mänska, sudla ljuset!»
På kristendomens varma språk heter vissheten att mänskan,
den lilla mänskan, ej kan sudla ljuset, bara sig själv:
»syndernas förlåtelse, liv och salighet». Hon får mod att vilja vara
levande mitt under de hårdaste öden.
Och det är något helt annat än den passiva
»undergivenhetens» oförlösta avart, jag menar den undergivenhet, som icke
är överlåtelse och krafthämtning, utan övertäckt hemlig
suckan. Också i det antika dramat reser sig Herakles och
går vidare i stället för att ge opp. I det kristna livet är
uppgiften att förvandla den egna bristen och det hårda ödet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
