Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erövringen av lyckan. Ett kapitel om levnadskonst från psykologisk och etisk synpunkt, av professor Alf Nyman - En skolmästares lyckoregler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
A l f Nyman
kroppens trehundrasextioåtta muskler i god övning; att med
tjänliga mellanskov hänge oss åt naturen och sätta tillbörligt
pris på »ödlans njutningar», d. v. s. behaget i att andas, få
dväljas i skuggan sommartid, i solen vintertid — detta visar
sig vara det rätt idiopatiska lyckoideal, som rektor Payot
avtäcker för oss. Sida för sida undfägnas man på detta sätt
med en småburgen universitetsbildad fransk borgares
vällovliga tankar om tillvaron. Vid tillfälle kan han utbreda sig
över »Husmoderns höga kall», som skreve han för en högt
betalande damtidning. I sin språksamma och outtröttliga
välvilja ger han oss därtill ofta så specificerade anvisningar för
att komma över en bit lycka, genom hälsonit, utom och inom
äktenskapet, under bar himmel och på vandring i skogen, att
man liksom prins Hamlet finner sig alltför infamt påpassad
och ofrivilligt drar sig till minnes en strof ur en svensk
lekvisa:
Så här går skräddaren, när han går,
när han sitter och när han står
och när i dans han sig vänder.
Det enda, som förvånar, är till slut, att författaren besitter
detta okuvliga mod att i det ena kapitlet mer välskrivet än
det andra utveckla alla dessa uddlösa och självfallna
sanningar.
Naturligtvis är Payot optimist. Han förkunnar visserligen,
att sanningen om tillvaron snarast ligger i en »mildrad form
av pessimism»; men den pessimism han själv företräder, är
utspädd ända till omärklighet. Redan av omtanke om sin
själshälsa bör man ägna det bittra och mörka en ytterst
flyktig uppmärksamhet — för att när den jordiska utsikten artar
sig alltför vantrevlig, med några välberäknade vingslag lyfta
sig till skönhetens ängder. Tro emellertid ej, att Jules Payot
låter Er stanna där! Ty arbetet går före skönheten, och det
är arbetet, i ur och skur, som fäller den slutgiltiga domen
över oss. Får man icke intrycket, att det är herr rektorn, som
håller ett av sina vackra hemförlovningstal till den studerande
ungdomen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
