Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Humor och levnadskonst, av läroverksadj. Gustav Lindberg - Smärtorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
Gustav Lindberg
Det finns andra metoder att vända tankarna från egen
smärta. Pliktmänniskan vet, att man inte bör tänka på sig
själv, och hon lyckas kanske övervinna tandvärk genom
intensivt arbete. Logikern kan finna en viss tröst i att räkna ut,
vilken obetydlig del hans lidande är av lidandets summa i
världen och hur nödvändigt lidandet måste anses vara för det
helas fulländning. Men det blir gärna något krampaktigt
ansträngt över sådana lösningar. Humorns befrielse är lättare
och kanske fullständigare. Och det ligger nog en större
spänstighet i att lekfullt, självfallet gå över från det som vill få
en att gråta eller vredgas till skrattet än att med en
våldsam kraftansträngning rycka sig loss därifrån.
Om vi nu försöka föreställa oss en människa, som har för
vana att möta varje livets vedervärdighet med ett skämt, så
kan det hända, att vi se framför oss en typ, som förtjänar
att betecknas som både levnadskonstnär och humorist. Men
det är visst inte säkert. Det kan hända, att hans skämt har
karaktären av en ganska ytlig jargong, kanske med en
anstrykning av flabbighet. Den som kommer med en banal vits
varje gång han ställs inför en svår eller bekymmersam
situation, kan vara en person, vars livsinställning är att »gå
udenom», att hålla ifrån sig ej blott livets vedervärdigheter
utan dess allvarliga problem överhuvudtaget. Att leva livet
leende kan betyda djup levnadsvishet men också ytligt
lättsinne.
Här ha vi att försöka fixera en gräns mellan äkta humor och
flabbighet. Det kan väl då sägas, att vi närma oss den stora
humorn mer, ju mera samband det finns mellan den
vedervärdighet, man skall komma över, och det skämt, som
hjälper en. Ett sådant samband mellan skämtet och sorgen fanns
nog i leken på Eastmaninstitutet. Pojken hade fått foga sig
efter andras vilja. Han hade varit alldeles så kavat och
duktig, som jag hade velat. Sedan hade han rättat sig efter
sköterskans och doktorns vänliga men bestämda instruktioner.
Så hade han blivit utsatt för en behandling, som trots allt
gjorde ont eller i varje fall medförde en chock. Men i leken
var det han som var herre. Solkatten närmade sig hans fot så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
