Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Humor och levnadskonst, av läroverksadj. Gustav Lindberg - Smärtorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Humor och levnadskonst
141
försiktigt. Han behövde bara sparka till, så flög den förskräckt
upp mot taket. Här upplevde han frihet, självhävdelse,
kompensation, men inte genom att kämpa med någon annan och
tillfoga denne smärta, utan i lekens symboliska form. Vidare
hade han varit borta i en främmande värld. Nu var han
åter i den trygga vardagsverkligheten, där man fick skämta
och leka. Han hade inte gått förbi smärtan utan genom den,
men nu var den något passerat, och livet var åter glatt och
ljust.
Vitsen är oftast ytlig och innebär en ordvrängning, som för
tankarna bort från det sakliga sammanhang, som är före.
Den äkta humorns skämt är dubbelbottnat och kan just
därigenom stå i det mest djupgående sammanhang med
livsproblemen. Undersöker man en anekdot vilken som helst,
sorn fäst sig i ens minne, skall man alltid finna denna
dubbelbottnade karaktär. Jag tar på måfå en gammal Strixanekdot.
En gumma mediterar i vedboden, där hennes gubbe står lik:
»Tänk, det var inte längre sen än i fredasse, som Olagus stog
här och högg ved, och nu luktar han.» Grovt, säger någon.
Och det är väl i första hand det grova och litet enfaldiga i
uttryckssättet, som åstadkommer den chock, en anekdot
alltid åsyftar att verka. Men hur mycket mera är det inte, som
ligger under. Här är först och främst en äkta ömhet, som
talar. Man ser något av samlivet mellan två makar, som aldrig
lärt sig att tala fint eller ge sina känslor högtidliga uttryck
men som svetsats samman i fattigdom och arbete. Där är
vidare det naturliga sättet att tala om livet och döden. Att
kroppen dör och sedan multnar och sprider förruttnelsens doft,
det är något som måste så vara. Det hör till samma stora
sammanhang som födandets glädje och smärta eller den lagen,
att man måste arbeta hårt, frysa under vintern och svettas
under sommaren, att man får äta sig mätt ibland och får nöja
sig med att vara halvmätt ibland men att man också får glädja
sig åt blommorna på marken och vilans korta stunder efter
dagsverket. Man kan undra över livets och dödens gåtor,
men när man undrat en stund, får man traska vidare och
göra sitt verk så gott man kan. Den saken har det skrivits
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
