Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Humor och levnadskonst, av läroverksadj. Gustav Lindberg - Medmänniskorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
Gustav Lindberg
Inte för att han egentligen har något emot programmet. Men
det är litet för högtidligt uttryckt för hans smak. Och
uppgiften att »få fram» en ungdom, som är helt olika alla tidigare
generationers ter sig nästan väl gigantisk att ta itu med för en
medelålders generation, som inte är ett dugg bättre än sina
föregångare.
Här ha vi åter att gardera oss mot en förväxling. Det finns
en till som småler åt det där yttrandet. Men hans leende är
av annat slag än humoristens, vassare, överlägsnare. Han
reagerar mot idealitet överhuvudtaget. Han representerar den
kyliga likgiltighet, som inte vill bli störd i sin lata passivitet.
Hans leende är grinet, uttrycket för hån och cynism.
Humoristens knappt märkbara leende vid repliken är av en helt annan
innebörd. Han känner sympati för den som fällde den, fast
han nog är litet rädd, att vederbörande i sin iver att göra
om skall förgripa sig på växandets lagar. Han hör själv till
dem som försöka göra det bästa av ungdomen, fast han inte
tror på möjligheten att radikalt göra om den efter någon viss
modell. Han tror knappast heller, att det är nödvändigt: det
goda finns enligt hans mening till reds inom den unga
individen, behöver bara få goda växtbetingelser för att komma
fram. Men vad han egentligen reagerar mot är inte saken utan
det något högtidliga uttryckssättet. När man börjar tala på
det där sättet, i sammanträdesvändningar, då är gemenskapen
i fara. Det patetiska, även i den ganska obetydliga grad den
här repliken vittnar om, innebär alltid, att man klär ut sig,
spelar en roll. Man framträder med ett sätt att vara, som mer
eller mindre är präglat av högtidsdräkten. Man försöker
inbilla sig, att det högtidsklädda jaget är ens egentliga jag. Den
där förändringen finns i otaliga variationer. Låt två goda
vänner på vägen till ett sammanträde resonera om en av de
saker, som skola behandlas. Och jämför deras sätt att tala
då med det de använda en stund senare, då de framlägga sina
åsikter vid sammanträdet. Det är nog inte bara en förändring
i språkdräkten, som har skett, utan med den har följt en
skiftning också i tankarna. Här har blott ett litet steg tagits från
det vardagsenkla i riktning mot det patetiska. Sedan kan
sam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
