Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Humor och levnadskonst, av läroverksadj. Gustav Lindberg - Är humorn en gudagåva?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Humor och levnadskonst
155
och ibland kan det bli till ett verkligt själabad att i det rätta
ögonblicket konfronteras med en syn på tingen så mycket
ljusare, spänstigare och mer befriad än den man var på väg
att glida ned i. Den stora humor, som ser hela världen som ett
konstverk, där stort och smått, ljust och mörkt, glädje och
smärta stråla samman till en harmoni av oförgänglig skönhet,
är väl en gåva för några få. Men att se med välvillig humor
på livets små förtretligheter är nog möjligt för envar att lära
sig.
Säkert är, att vi kunna göra mycket för att hjälpa våra barn
till att få humorns gåva. Den är inte en faddergåva av en god
fe. Kanske är den delvis en skänk av en givmild natur, som
på ett lyckligt sätt kombinerat arvsfaktorerna. Men säkert är
att uppfostran kan göra ofantligt mycket för dess växt och
kan få den att gro även där naturanlagen äro sparsamma. Är
det riktigt, att trygghet är humorns egentliga väsen, då är det
vår främsta plikt som uppfostrare att låta barnen känna
trygghet. Man syndar i bästa avsikt mot denna regel. Man låter
moralisten intala sig, att man skall så snabbt som möjligt
fostra fram allehanda dygder hos barnet. Och som hjälpmedel
använder man fruktan. Antingen hotar man med och
exekverar också snabb och exemplarisk bestraffning, då barnet
brutit mot reglerna. Eller också talar man vitt och brett om
hur illa det skall gå den i livet, som inte gör så eller så. Eller
man säger rent ut: »Om du inte är snäll, kan inte far och mor
tycka om dig.» Eller kanske rent av: »Vi måste nog skicka
bort dig, om du inte lägger bort den där ovanan.» Och man
visar genom otålighet, bannor eller genom överdrivet beröm
åt ett syskon eller en kamrat, hur missnöj d man är. Så skapar
man fram den värsta fruktan av alla: fruktan för att bli
utstött ur familjens gemenskap, att lämnas ensam i den stora,
farliga världen. Naturligtvis kommer sedan i de flesta fall en
försoning till stånd. Nu känner barnet, hur gott det är att vara
upptagen i gemenskapen igen, och försöker ärligt att betala
priset genom ett gott uppförande. Men hela tiden står fruktan
på lur. Och rätt som det är kommer ett utbrott av trots eller
olydnad. »Jag kan inte förstå, vad som farit i ungen, som varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
