Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Att se på konst», av intendent Gertrud Serner - Naturen i konstens spegel - Skulpturens särart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
Gertrud S e r ner
nog ibland vid utgåendet omedvetna om att det stod
skulpturer på de piedestaler, som enligt gängse utställningsteknik
skilde tavelgrupperna åt.
Skulpturens särart.
Avnjutandet av en skulptur eller ett grafiskt arbete kräver
alltså mera koncentration och initiativ av sin publik än
måleriet. Färgen, i synnerhet om den är lysande, påkallar
uppmärksamhet. Målningen kommer i viss mån själv till
åskådaren, medan det neutrala bildhuggarverket och det svart-vita
bladet kräver ett initiativ i motsatt riktning.
Den plastiska formen njutes dels som volym, dels som
silhuett eller rättare en fortlöpande serie av silhuetter efter
hand som betraktaren rör sig i en cirkel kring konstverket.
Dessa dubbla verkningssätt måste av konstnären bringas till
överensstämmelse, och på lösningen av dessa problem måste
bedömaren grunda sin uppskattning. Framför allt måste
känslan av volym vara levande, även om den västerländska
skulpturens mästare i allmänhet inte låta denna fordran dominera
i samma grad som t. ex. de gamla egypterna, som icke
frigjorde lemmarna från torson av rädsla att försvaga den
monumentala blockverkan. En koncentration av alla enskildheter
emot skulpturens statiska mittlinje kräves redan av tekniska
grunder. Vissa djärva rörelser hos figurer, vilka framställa
t. ex. en häst, som stegrar sig, eller en genie, som flyger, äro
hantverksmässigt så svåra att utföra och strida så mot
grundkaraktären hos den tunga stenen eller den spröda bronsen att
de, även om man lyckas tekniskt bemästra problemet genom
djupa förankringar i sockeln eller komplicerade dolda
stålskelett, instinktivt uppfattas som otillfredsställande i formen.
På grund av denna spontana känsla för materialets fordringar
kan man inte heller mekaniskt överföra en komposition från
brons till sten eller från granit till elfenben.
Men om formen är detaljerad som den kan bli i den
smidiga, gjutna metallen eller om den är förenklad och monu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
