Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristider och krisberedskap i det mänskliga livet, av doktor Jakob Billström - Biktkrisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258
Jakob Billström
gång, förlåta sig själv och fortsätta sin kurs, om den gillas av
samvetet, annars ändra den. Man bör undvika att skjuta ifrån
sig självprövningen. Att göra så, det leder slutligen till
bikt-och botkris eller neuros. Å andra sidan föreligger även en
fara, den av för mycken självsyn: Man kan liksom fastna i
sig själv och förlora kontakten med »de andra», ja med hela
tillvaron. Man kan bli så upptagen av sin egen kamp för den
personliga moraliteten, att man brister i
gemenskapssolidari-tet och lojalitet samt förlorar förmågan av naturlig
livsbe-jåkning. Det är också en kris, fastän ej så vanlig.
Ibsen låter i Ett Dockhem den gamle dr Rank, som alltid
varit vän och umgåtts i Noras hem utan att något märkts,
en dag då han fått diagnosen obotligt ryggmärgslidande, yppa
sin kärlek. På hennes uttryck att det var styggt sade han:
»Att jag har älskat Er lika innerligt som någon annan? Var
det styggt?»
Nora svarade: »Nej, men att Ni kommer och säger det. Det
var ju alls inte nödvändigt.» Något av skuldkänsla låg nog
bakom biktbehovet.
Av helt annan art är Cyrano de Bergerac’s kärleksbikt i
Rostands drama. Under feberyrseln läser han upp dikter ur
kärleksbrev som han skrev till Roxane i hennes fästmans
namn och på dennes önskan. Efter det denne dött, kunde han
ej längre sända sina dikter till Roxane.
Det var visserligen för både Rank och Cyrano den dolda,
återhållna längtan, men den förre hade sitt personligt
medvetna behov att tala, då däremot den senare var en
konstnärligt skapande ande. Hos en sådan förenas det alltid med en
drift till form men därjämte ett medvetet behov att framföra
verket för en publik, om än aldrig så liten. Publiken blir då
en symbol för Henne, som han ej får tala till, och så är
publiken i hans dödsstund just »Hon». Hur nära dessa bägge än
stå varandra, så är det dock en väsensskillnad mellan dem.
De äro lika tragiska båda, kanske mest den förra, ty han var
fattigare.
Vi äga en och var inom oss något av dessa båda någon gång
i vårt liv. Den första formen ger krisen, den senare nyskapar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
