Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Resebeskrifvaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allt detta vetenskapliga stoff sammanhålles af ett enhetligt stämningsinnehåll. I denna lappska resa, liksom i dess syskonverk, är naturen för första gången i svensk litteratur uppfattad som en värld för sig, motsatt civilisationens, en värld, där människotillvaron med ännu osliten nafvelsträng hängde fast vid jordens modersköte och där behofvens enkelhet skapade en existens, lyckligare och sundare än kulturens och städernas.
1732, sjutton år före Rousseaus första programtal, visar sig Linné starkt fången inom hela denna stämningskrets. En sådan Rousseauism före Rousseau kan helt visst också hittas annorstädes — framför allt i den store naturprofetens eget hemland, Schweiz, hvars betydelse som andlig källtrakt för sjuttonhundratalets odling sällan till fyllest betonas. Där hade redan 1725 Bernerpatriciern Beat Ludvig von Muralt förkunnat läran om det ursprungliga landtlifvet som människans enda naturliga lefnadsform. Men än närmare till ligger det att tänka på Albrekt von Haller, Linnés så närsläktade vän och antagonist.
År 1728, alltså blott fyra år före Linnés lappska resa, gjorde Haller en alldeles motsvarande färd till Jura, Savoyen och Berner Oberland. Ändamålet var också för Haller först och sist naturhistoriskt. Den unge läkaren ville skrifva en stor schweizisk flora. Men skalden i honom greps minst lika mycket som vetenskapsmannen af fjälltrakternas majestät och den fläkt af ursprunglig storhet och primitiv poesi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
