Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Nemesis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hellas sökte för sig själf förklara växlingens, det ondas och lidandets orsaker. Inom senantiken bleknade och förvandlades Nemesis. Hon förknippades med en annan gudinnegestalt, Adrasteia, hvilkens upphof tyckes knutet till de gamla amsagorna om Zeus’ barndom på det mytiska Kreta, men som sedan af filosoferna efter sitt namns språkliga härledning tolkades som en ödesgudinna, den oundvikliga. Så kände Stoas lärjungar henne som den oundkomliga ödeskraften och världsorsaken, och enligt nyplatonskt drömmeri satt hon framför nattens klippgrotta och förkunnade till slag på cymbalen gudars och människors lagbud.
Men Nemesis blef genom denna förbindelse snart tänkt som en slump- och ödesgudinna också hon. I stället för alnen och tygeln fick hon till symbol det rullande hjulet. Det är lätt att se, hur hennes väsen därigenom förflackades och det fina hellenska sammanhanget i hennes betydelse förflyktigade. De för hellenernas finare begreppsdistinktioner otillgängliga romarna uppfattade också Nemesis som Fortuna. I den egenskapen erhöll hon som så många andra resande och i världsstaden gasterande gudomligheter plats på Capitolium. Som en lyckans gudinna, hvilken det icke kräfdes någon högsint eller förfinad själ att frukta eller dyrka, nådde hon under kejsartiden bildningsvärldens yttersta gränser — exempelvis Dacien och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
