Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 35. Skeppsgossen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en boll på de väldiga vågorna, kom tågverket i oordning på
stormasten. Detta fel måste afhjelpas; men att klättra upp
i masten under en sådan storm, syntes nära omöjligt; åtminstone
var det förenadt med den största lifsfara. Kaptenen
befalde en skeppsgosse att klättra upp. Det var en spenslig
gosse, blott tretton år gammal. Han var enda barnet af en
fattig enka, hvilken hade måst låta sin lilla son, det käraste
hon egde i verlden, begifva sig till sjös, för att få sitt
lifsuppehälle.
Då gossen fick denna befallning af kaptenen, såg han
först upp till toppen på masten och sedan ned i de skummande
vågorna, som slogo öfver däcket och likasom utsträckte
sina armar efter honom. Derefter såg han på kaptenen, stod
ett ögonblick tyst, hvarpå han svarade: ”jag kommer genast”.
Nu sprang han in i kajutan, kom tillbaka efter ett par
minuter och skyndade flinkt och frimodigt upp för tågstegarne.
Den mannen, som berättat denna händelse, stod på däcket
vid masten och följde häpen barnet med sina ögon. Han
frågade kaptenen: ”Hvarföre skickar du upp denna lilla gossen?
Han kommer icke med lifvet ned igen”. Kaptenen svarade:
”Männer falla, gossar stå; han klättrar som en ekorre”.
Mannen såg upp: nu var gossen i mastkorgen, nu gick han
vidare; stormen vräkte skeppet på sidan, så att masten nära
doppades i vågorna, men gossen höll sig fast, och inom en
fjerdedels timme kom han ned oskadd och munter.
Mannen tackade Gud, ty han hade varit i stor ångest.
Samma dag talade han med gossen och frågade honom, om
han icke varit rädd. ”Jo”, sade gossen. — ”Det kunde jag
nog se”, sade mannen, ”och du betänkte dig först i kajutan”.
— ”Jag betänkte mig icke”, svarade gossen; ”jag ville förut
göra min bön. Jag trodde, att jag icke skulle komma ner
med lifvet, och derföre ville jag bedja och anbefalla mig i
Guds hand. Sedan var jag icke rädd mer”. — Mannen
frågade honom vidare: ”Hvar har du lärt att bedja?” — ”Jag
har lärt det hemma”, svarade gossen; ”min mor har lärt mig
det, och då jag lemnade hemmet, sade hon till mig, att jag
alltid skulle bedja Gud hjelpa och bevara mig i nöden”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
