Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Fjellen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lefva af fiske och boskapsskötsel, finnas ända till två tusen
sex hundra fot nära snögränsen.
Tallen upphör två tusen åtta hundra fot nedom denna
gräns, och björken utgör derefter ensam den låga skogen.
Med en kort, vresig stam och stela, knotiga grenar tyckes hon
sätta sig till motvärn emot den häftiga fjellblåsten. Hennes
ljusgröna, lifliga färg fägnar väl ännu ögat, men är tillika ett
bevis på växtlighetens vanmagt. Snart blir denna skog så
låg, att man, uppstigen på en tufva, kan öfverse honom hel
och hållen. Han glesnar allt mer och mer, och då derigenom
solvärmen får obehindradt verka mot fjellsidorna, finner man
ofta på dem en stor ymnighet af fjellväxter. Torrare fält
höljer renmossan.
Vid två tusen fot nedom snögränsen upphör äfven den
låga björkskogen, och längre upp finnes ej fisk i något vatten.
Rödingen är den sista. Alla berg, som hinna öfver den gräns,
der något träd kan växa, kallas egentligen fjell. Ännu fyra
hundra fot längre upp gå buskar, svartaktigt ris af
dvergbjörken; hjortron mogna, men ej högre. Järfven eller
filfrasen besöker ännu dessa höga trakter. Så högt stiga Dalfjellen
vid Transtrand. Derefter upphöra äfven alla buskar; backarne
täckas af mera bruna än gröna fjellörter; de enda bär, som
mogna, äro kråkbär. Högre än åtta hundra fot nedom
snögränsen sätter ej gerna Lappen, dessa obygders vandrande
inbyggare, sina tält; ty äfven betet för renarne saknas.
Nu vidtager den eviga snön, täckande marken först i
fläckar, mellan hvilka ur den bruna, svampaktiga jorden glesa
fjellörter ännu uppsticka. Äfven inom den jemnare utbredda
snögrunden ser man ett och annat stånd af sådana uppskjuta
i springorna af någon ur snön uppstickande klippa, och ända
till två hundra fot ofvan snögränsen kunna några lafvar
bibehålla sitt arma lif. Men nu upphör också all växtlighet.
Snösparfven är den enda lefvande varelse, som kommer så
högt, — näst den vettgiriga menniskan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
