Å bergig ås, der står mitt hus,
Högt öfver skog och sjö.
Der såg jag första dagens ljus,
Och der vill jag ock dö.

Må ho, som vill, gå kring verldens rund;
Vare herre och dräng, den det kan!
Men jag står helst på min egen grund,
Och är helst min egen man.

Mig lockar icke ärans namn;
Hon bor dock i mitt bröst.
Min skörd ej gror i ryktets famn,
Jag skär den lugn hvar höst.

Den jorden beherskar, har tusende ben
Och väl tusende armar dertill;
Men svårt är dem röra — min arm är ej sen
Att föra ut hvad jag vill.

Jag tror ej böljans falska lopp,
Som far förutan ro.
Den fasta jord, hon är mitt hopp,
Hon visar evig tro.

Hon närer mig ur sin hulda barm,
Den tid, som mig ödet gaf.
Hon fattar mig säkert, hon håller mig varm,
Då jag dör, uti djupan graf.

Ej buller älskar jag och bång;
Hvad stort sker, det sker tyst.
Snart märks ej spår af stormens gång,
Af blixten, se’n den lyst.

Men tyst lägger tiden stund till stund,
Och du täljer dock icke hans dar;
Och tyst flyter böljan i hafvets grund,
Fast regnbäcken skrålande far.

Så går ock jag en stilla stig;
Man spör om mig ej stort.
Och mina bröder likna mig,
Hvar en uppå sin ort.