Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. Gustaf Vasa och Dalkarlarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det då hette, kronans djurkarl Sven Elfsson i Isala, ett stycke
från Svärdsjö kyrka.
Knappt hade likväl Gustaf kommit dit, förr än några af
fogdens utskickade trädde in i stugan; ty de hade fått
spaning om, hvilken väg han tagit. Sven Elfssons hustru höll
just på att grädda bröd i ugnen. Gustaf stod bredvid och
värmde sig, då spejarne stego in och började fråga och tala
om flyktingen. För att betaga dem alla misstankar upplyfte
då hustrun sin brödspade och gaf Gustaf dermed ett dugtigt
slag öfver ryggen. ”Hvi står du här”, sade hon, ”och gapar
på främmande? Har du aldrig sett folk förr? Packa dig
strax ut i ladan och tröska!” Denne lunkade ut ur stugan;
men spejarne kunde aldrig tro, att det var den stolte herr
Gustaf, som bondhustrun tordes handtera på sådant sätt, och gingo
dädan, då de ingenting kunnat finna.
Sven Elfsson ansåg likväl Gustaf ej nog säker uti Isala.
Han gömde honom i ett stort halmlass och körde det uppåt
de ödsliga skogarne. Snart mötte han några af Danskarnes
utskickade. Desse misstänkte bonden och stucko sina spjut
några gånger genom halmlasset. En af spetsarne rispade
äfven Gustaf i benet, men han teg och låg orörlig. Danskarne
märkte ingenting och läto Sven Elfsson köra vidare. Snart
såg denne, att blod började rinna ur halmlasset och färga
snön. Sven fruktade, att blodet skulle röja dem; han upptog
derföre sin knif och skar hästen i benet ett djupt hål,
skyllande sedan på detta, om någon frågade efter orsaken till det
rinnande blodet.
Slutligen aflemnade Sven Elfsson Gustaf hos
kronoskyttarne Per och Mats Olofssöner i Marnäs, en by belägen högt
upp i Finnskogen ej långt från gränsen mellan Svärdsjö,
Leksands och Bjursås socknar. Men icke ens der trodde desse
honom säker. De förde honom längre in i Leksandsskogen,
hvarest han låg gömd i tre dagar under en stor
kullfallen fur och Marnäsbönderna buro till honom mat och allt
hvad han behöfde. Än en gång bytte han gömställe och
uppehöll sig under en hög fur, som stod på en af kärr omgifven
kulle, hvilken derföre alltsedan hetat Kungshögen.
Ändtligen började Danskarnes efterspaningar i dessa trakter att
upphöra, och de trogne Marnäsboarne förde herr Gustaf genom
de stora skogarne ned till Rättviks kyrka, som ligger vid östra
ändan af sjön Siljan.
Vid denna kyrka talade Gustaf första gången med den
samlade menigheten. Bönderna lyssnade till hans ord; de
voro icke ovillige; likväl ”skulle de först inhemta grannarnes
tanke”. Gustaf, nöjd med denna början, fortsatte sin väg till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
