Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. Gustaf Vasa och Dalkarlarne. - 18. Olaus och Laurentius Petri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den ende, som har förstånd och insigt nog att föra oss och
gripa an ett så stort värf.”
Under det de så talade, kom en annan flykting, Jon
Mikelsson, fram ur skogen. Han bekräftade hvad Lars Olsson
sagt, och omtalade dessutom vidlyftigt hela Stockholms
blodbad samt slutligen, huru deras älskade herr Stens lik hade
blifvit uppgräfdt och skymfadt. Nu blefvo bönderna alldeles
utom sig: fasa, vrede och förskräckelse fylde deras hjertan;
krig och blodig hämnd var deras enda rop, deras enda
tanke; dock tillika sorg och ånger att hafva låtit Gustaf, deras
och fäderneslandets förnämsta hjelp, gå ohörd bort.
Morakarlarne Engelbrekt och Lars från Kettilbo, de snällaste
skidlöpare i landet, sändes ut att uppsöka och återhemta hjelten.
De ilade öfver skogarne, kommo in i Vesterdalarne, följde
der hans spår och hunno honom slutligen i Sälen, den sista
by vid vestra Dalelfven, strax nedanom foten af de Norska
fjellen. De förtalde för honom hvad skedt var samt
böndernas ånger och beredvillighet att nu understödja honom, och
Gustaf följde dem tillbaka till det älskade fosterlandet,
hvilket inom kort tid var genom honom befriadt från
främmande välde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
