Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 18. Olaus och Laurentius Petri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som den värsta kättare och folkförvillare. Nyfiken hastade
han till Wittenberg att höra en så ryktbar man. Han
behöfde ej länge lyssna: snart öfvertygades han så väl genom
Luthers enkla, men kraftfulla vältalighet, som genom bibelns
egna ord.
Talrike voro de lärjungar, som samlats kring Luther.
Han manade dem att flitigt studera bibeln, från hvars
läsande de påfviske så sorgfälligt afhållit alla. Vid läsandet af
Kristi enkla, heliga lära föll det liksom fjäll från deras ögon.
De insågo klart sanningen i Luthers lära och förvillelserna
hos de påfviske. De hade läst Kristi ord, att ej den, som
ropar ”Herre, Herre!” utan den, som gör Fadrens vilja,
blifver salig; och fåfängt var det att mer predika för dem, att
man för penningar, för skänker till kyrkan, för
pilgrimsfärder, för fastor, för helgonens förböners skull, för
processioner efter helgonabilder och mera dylikt kunde vinna
syndernas förlåtelse. De hade läst frälsarens befallning till sina
lärjungar: ”Låten edert ljus lysa för menniskorna!” och hans
ord: ”Gån ut i hela verlden och lären allt folk!” — och
förgäfves förmanade dem de påfviske presterna, att folket
borde hållas i okunnighet om Guds egna ord och i dess ställe
endast tro på presternas förklaringar. De hade läst, att alla
menniskor voro syndare; och fåfängt sökte de påfviske inbilla
dem, att påfven vore ofelbar. De hade läst Kristi ord:
”Herren din Gud skall du tillbedja, och honom allena skall du
tjena”; och de ville ej mera böja knä för aflidna helgon eller
lefvande prelater. De läste i den heliga skrift både natt och
dag, men ingenstädes funno de ett ord nämndt om fastor,
pilgrimsfärder, helgon, kloster, skärseld och mycket dylikt,
hvarpå de påfviske satte så stort värde; deremot befans i
bibeln mycket vara taladt om ödmjukhet, renhet i seder,
oegennytta, barmhertighet och mera dylikt, hvilket af de påfviske
ofta försummades. — Dessa höga sanningar tände ett hastigt,
men klart ljus i allas förstånd, en liflig och varm eld i allas
hjertan, och från Wittenberg utströmmade åt alla håll Luthers
lärjungar, predikande efter honom bibelns oförfalskade ord i
trots af tusende hinder, tusende förföljelser, ja, ofta med sitt
eget blod beseglande sin läras sanning.
Ibland dessa lärjungar var nu också Olaus Petri. Han
var en oförskräckt man, liflig, ja häftig, rask, beslutsam, lärd,
skicklig att försvara sin sak med pennan, dock än mer med
talet. Hans yngre broder, Laurentius, som snart äfven vans
för Luthers sak, var saktmodigare, dock ej mindre nitisk;
mindre talare, men större författare, också lärdare än brodern.
Båda oböjlige från hvad de ansågo rätt. Sådane voro de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
