Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 25. Konung Gustaf Adolf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blick genomskådade han alla så enskilda som allmänna
förhållanden, och det redan som yngling ofta bättre än de
under arbete och erfarenhet grånade statsmännen. Tillika egde
han förmågan att utan förberedelse, men ändock med klarhet
och behag utveckla sina tankar, varande genom mildheten i
stämma och åtbörder en nästan större talare än den store
farfadern. ”Han har”, sade man, ”öfvervunnit lika många med
tungan som med svärdet.”
Hans minne var ganska starkt. Det omfattade under
mannaåren rikets lagar och inbyggare med samma lätthet, som
under ynglingaåren alla slag af vetenskaper och språk. Som
fältherre kände han icke blott högre befälet, utan äfven de
lägre graderna, till och med många af de utmärktare
soldaterna.
I hans hjerta bodde en sann och lefvande gudsfruktan,
som yttrade sig i både ord och gerning. Morgon- och
aftonbönerna försummades sällan, gudstjensten aldrig. Svordomar,
lättsinnigt och vanvördligt tal om andliga ting kunde han
platt icke tåla. Ofta fann man honom ensam läsande den
eliga skrift. ”Jag söker”, sade han, ”att genom ordets
begrundande stärka mig mot onda lockelser. En person på
min plats är ingen annan än Gud för sina gerningar
ansvarig, men just denna sjelfständighet inleder i många frestelser,
mot hvilka vi aldrig kunna tillräckligt vara på vår vakt.”
Sjelf uppsatte han många af de brukliga fältbönerna, och den
ryktbara krigspsalmen: ”Förfäras ej, du lilla hop!” anses
likaledes vara af honom författad. En samtida häfdatecknare
beskrifver honom i detta hänseende sålunda: ”Konung
Gustaf Adolf är en herre, den der börjar alla sina företag med
bön och derföre slutar dem med tacksägelse.”
Konungens hela lefnad var en spegel af denna rena och
innerliga gudsfruktan. Fråsseri, spel och sysslolöshet voro för
honom helt och hållet främmande. Sjelf genom ovanliga
egenskaper utom all fråga upphöjd öfver hela sin omgifning, var
han också i och med det samma upphöjd öfver hvarje frestelse
till afund. Falsk var han aldrig och hade ingenting att
dölja; icke misstänksam, enär ingen var förorättad. ”Jag kan
sofva”, sade han, ”i knäet på hvar och en af mina
undersåtar”. Girig var han, men blott efter ära, sökande den samma
i sanningens seger och fäderneslandets väl.
Särdeles ädel och älskvärd visar han sig i förhållandet
till sina närmaste. Modern, som med stränghet tillintetgjorde
hans ungdomsdröm om förening med Ebba Brahe, bevisade
han alltid den djupaste sonliga vördnad. Makan, som ofta
med sitt underliga lynne bragte honom i förlägenheter, fann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
