Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 28. Georg Stjernhjelm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den egenskap, i hvilken Stjernhjelm ovedersägligen mest
utmärkte sig och utöfvade det förnämsta inflytandet på samtid
och eftertid, var såsom skald. Med honom börjar ett nytt
tidehvarf i vår vitterhet. Först vid några och fyratio års
ålder började han odla skaldekonsten, och det synes som han
företagit sig detta af fosterländsk harm öfver de hinder, som
modersmålets vanvårdade skick lade i vägen för uttrycket af
hans tankar. Ty han ville skrifva Svenska och nöjde sig ej
med att, såsom annars vanligt var på hans tid, låna ett
främmande språk för hemfödda tankar. Hans kraftiga ande
förstod ock att böja språket efter tanken. Han har en högst
lycklig djerfhet i ordfogningar, och denna djerfhet är en
hufvudegenskap så väl i hans bundna som obundna föredrag. I
poesien behagade rytmen, mer än rimmet, hans manliga öra.
Och magten af hans rytmer, hvilka stundom störta och ljuda
som forsen genom skogen, är ännu i vårt språk oöfverträffad.
Stjernhjelms förnämsta dikt bär namnet Herkules.
Ämnet dertill har han väl lånat från de gamle Grekerna, men
dikten är egentligen en målning af hans egen tids seder och
en varning åt Sveriges unga adel, sådan den i lyckans
öfvermod började visa sig vid drottning Kristinas hof.
Stjernhjelm var, såsom redan är nämndt, en tid gerna sedd af den
snillrika drottningen, och hans diktande förmåga anlitades ofta
att smycka hennes fester. Bland de stycken, som han för
sådant ändamål författade, må företrädesvis nämnas ett, kalladt
Lycksalighetens äreprakt, hvarmed drottningens kröning firades.
Deri förekomma rörande häntydningar på den oro, den
tvedrägt och det förderf, som lurade under tidens glänsande yta.
Så framlyser äfven i Stjernhjelms verksamhet som skald hans
varma fosterländska sinne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>