Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 28. Konung Gustaf Adolfs död.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Endast en Tysk page Leubelfing var ännu lefvande hos honom.
Hästen släpade konungen ett stycke i stigbygeln. Leubelfing
erbjöd honom sin häst, men förmådde icke lyfta den sårade
från marken. De fiendtlige kyrassiererna framstörtade. De
frågade, hvem den sårade vore; pagen teg, men konungen
sade sitt namn. Svenske ryttare nalkades i detta ögonblick.
Då kyrassiererna sågo, att de icke kunde släpa den sårade
konungen med sig, sköt en af dem en kula genom hans
hufvud, och en annan genomborrade Leubelfing med värjan,
hvarefter de flydde.
Underrättelsen om konungens död kom snart till hertig
Bernhard af Weimar, som anförde en del af den Svenska
hären. Den tappre fursten förtviflade dock icke. Han
uppmanade sina krigare att hämnas deras fallne konung.
Förbittrade störtade Svenskarne å nyo i elden. Fienden blef oaktadt
sitt tappra motstånd slagen, och en förfärlig förvirring
bemägtigade sig Wallensteins här. Men just som segern
tycktes vara säker anlände Pappenheim med nya trupper till
Wallensteins förstärkning. Striden började åter. Pappenheim
sökte öfverallt Gustaf Adolf för att personligen få strida med
honom. Han visste icke, att den store motståndaren stupat.
De kejserlige voro nu betydligt öfverlägsne, men Svenskarne
värjde sig som lejon. Gula brigaden hade i spetsen för alla
de andra trängt fram bland fienderna. Nu omringades han
på trenne sidor, men ingen i den tappra skaran vek tillbaka.
Nils Brahe sjelf blef skjuten, och hans gossar försvarade sig
till sista man, liggande i skön ordning hvar och en på sin
plats: lifregementet ville icke öfverlefva sin konung.
Hela dagen hade striden rasat. Svenskarnes glesnade led
kämpade med förtviflan. Det tycktes, som aktade ingen sitt
lif, sedan den ädle konungens blifvit spildt. Äfven de
kejserlige hade lidit svåra förluster, och Pappenheim hade fallit,
skjuten af Stålhandske. Det led mot aftonen, och dimman
skingrades å nyo. Då syntes Svenskarnes andra linie i full
slagordning. Denna syn gaf de kämpande nytt mod.
Soldaterna omfamnade hvarandra, ropande: ”Kamrater, skola vi
ännu en gång deran?” och svuro att segra eller dö. Nu ryckte
Kniphausen fram. Intet motstånd förmådde återhålla honom,
och hän öfver valplatsen strömmade Wallensteins skaror i
vild flykt. Slagfältet, fuktadt af deras konungs blod, hade
Svenskarne eröfrat.
Gustaf Adolfs lik fördes efter slaget till en by i
grannskapet, der det balsamerades. Det hemsändes derefter till
Sverige och nedsattes i Riddarholmskyrkan i Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
