Inåt land, inåt land
Är för qvaft mig att lefva, jag drar mig åt strand.
         Åt hafvet, det vida, mitt öga vill blicka;
         Dess brus vill jag höra, dess luft vill jag dricka.

                 Invid vågornas sång
Är en stenhäll mig nog och ett läger af tång.
         Jag lemnar en pösande bädd åt de rika,
         Min egen är hård och är sorgfri tillika.

                 Till den sydliga jord
Stod än aldrig min håg, jag är kustvakt i nord.
         Jag håller mig helst invid Ishafvets kanter
         Och Kattegats holmgård med stupande branter.

                 Blott i skär och på ö
Vill jag bygga och bo, vill jag lefva och dö.
         Ej jorden mig har någon föda att räcka,
         Men hafsfrun mig matar med mussla och snäcka.

                 Än i djup, än i höjd
Ser du dyka min sorg, ser du flyga min fröjd.
         Du drömmer ej du om de tusen besvären
         Och nöjena se’n af ett lif uti skären.

                 Hellre sträcker du dig
Uppå mjukaste bolstrar, som — röfvats från mig.
         Du tog hvad så väl jag behöfde att skyla
         Mig sjelf och de späda, som darra af kyla.