Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 23. Gemmi - 24. Stengeten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vägen, då i det samma ett dånande sprängskott hördes ifrån bergen på
andra sidan, närmande sig ifrån klyft till klyft. Jag kände luften
darra och hörde ofvanifrån ett eget mullrande ljud, som ökades i
styrka. Vägvisaren stadnade plötsligt. Strax framför oss sågo vi
nu ett klippstycke, stort som ett hus, åtföljdt af flere mindre, störta
med ett förfärligt dån ned i den hisnande afgrunden — det var ett
ögonblicks verk! Mulåsnan liksom signade ned på knäna,
vägvisaren gjorde andäktigt korstecknet, vände sig sedan om och såg efter
mig. Han var likblek. — Ögonblicket derefter skrapade han
skyndsamt med foten ned i afgrunden en mängd af småsten, som täckte
vägen, och fortsatte derefter tyst färden. Vi voro ännu blott
halfvägs — att vända om var naturligtvis lika farligt som att fortsätta.
Att sålunda helt och hållet värnlös vara tvungen att färdas sakta
steg för steg framåt, och öfverallt liksom se döden titta fram bakom
mörka, öfverhängande klippmassor, sägande långsamt och afmätt:
akta dig, akta dig, nu .... nu kommer jag! — det är en verklig
dödsångest.
Jag brann och frös, jag hade ordentlig feber. Slutligen
andades jag ut ur ett lättadt bröst, vi voro uppe på spetsen bland is
och snö. Vi stadnade för att hvila. ”Sedan faran nu är lyckligt
öfver”, sade vägvisaren, ”så får jag lyckönska eder. Ett sådant
bergras får man ej se alla dagar i alperna. Jag har aldrig sett maken
förr.”
Från Gemmis spets har man en storartad utsigt. Man blickar
tvärs öfver djupet under sig bort mot Matterhorn, Mont Rosa,
Weisshorn och alla de oräkneliga, med evig is och snö täckta bergspetsar,
som skilja öfre och nedre Wallis ifrån Italien. Vänder man sig
derefter om, så har man vid sidan en skridjökel, och i en fördjupning
af bergstoppen en sjö, hvilken är frusen nästan året om. Vid den
sammas strand, med is, snö och svarta klippor rundt omkring, går
vägen framåt ödsligare och hemskare än någon inbillning kan
föreställa sig honom. All fara är dock förbi. Efter en stund kommer
man ned till den första menniskoboningen, ett enstaka värdshus,
hvilket är bebodt blott om sommaren. Vintertiden faller här ända till
aderton fot hög snö.
Jag nedsteg småningom mot Berner Oberland, och anlände
slutligen sent i den stilla, blomdoftsfylda natten till Frutingen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
