Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Det första korståget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med glädjetårar helsade de staden. Alla vedermödor voro nu
förgätna; nytt mod lifvade korsets stridsmän, och de företogo sig
snart att med storm anfalla staden. Men Turkarne drefvo dem med
tapperhet tillbaka. Man måste då tänka på en formlig belägring.
I grannskapet funnos inga träd, och man måste hemta virke till sina
belägringsmaskiner från skogar på flere mils afstånd. Gamle och unge,
höge och låge lade hand vid arbetet, och inom kort hade
stormstegar, kastmaskiner och belägringstorn blifvit förfärdigade.
Den 14 juli företogs en ny storm. Ett hagel af stenar och
kastspjut mottog de anfallande. Öfver högar af lik störta de
framåt; krigsmaskinerna föras allt närmare intill stadens murar;
redan jublar den kristna hären — då inbröt natten och gjorde slut på
striden. Vid den första morgongryningen börjar åter det blodiga
arbetet. Turkarne försvara sig med förbittring: kärl fylda med
brinnande beck och svafvel, stenar, bjelkar, ja till och med de fallnes
döda kroppar slungas ned öfver de belägrandes hufvud. De vika
tillbaka. Turkarne upphäfva ett jubelskri. Då säges Gottfrid af
Bouillon hafva öfver Oljoberget fått se en riddare i hvit rustning,
svängande en klart lysande sköld. ”Sen der”, utropade hertigen, ”en
kerub med flammande svärd, hvilken Gud sänder att strida med oss!”
”Gud vill det! Gud vill det!” svara de kristna härskarorna, och med
vild häftighet storma de framåt. Gottfrid är den förste, som
klättrar upp på muren; hans folk följer efter; den ena skaran tränger in
efter den andra, och Jerusalem är eröfradt.
Ett förskräckligt blodbad började nu. Från gata till gata vältrade
stridens bölja fram. Inom tempelfästets starka murar hade tusende
sökt sin räddning; men fästningen intogs med storm, och de
olycklige nedgjordes. Blod flöt i strömmar: öfver tio tusen fiender
sägas hafva omkommit. Gottfrid sjelf tog dock ingen del i detta
blodbad. Med blottade fötter, utan hjelm och harnesk, skyndade han
till den heliga grafvens kyrka för att tacka Herren för den vunna
segern.
Gatorna renas nu från de döda kropparne; segrarne tvätta
blodet från sina händer; klädde i hvita mantlar, begifva de sig i
festligt tåg till den heliga grafven. Presterna gå dem till mötes med
tända ljus och uppstämma högtidssånger; den segrande hären
knäböjer andaktsfullt i stoftet.
Derefter utkorade korsfararne sin fältherre, Gottfrid af Bouillon,
till konung af Jerusalem. Men han ville icke bära denna titel, utan
kallade sig blygsamt endast den heliga grafvens beskyddare.
Detta tåg till det heliga landet plägar kallas det första
korståget. I de följande århundradena företogos flere dylika korståg.
Det lyckades väl ej att varaktigt behålla det heliga landet under
de kristnes välde; men Turkarne hindrades dock genom korstågen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
