Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Elektriciteten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarandra småningom öfverallt i luften mellan åskledarens
spets och åskmolnet. Genom allt detta åstadkommas
milliontals små, hvar för sig oskadliga gnistor i stället för den enda
stora, som skulle uppstå, om all kraften ginge öfver på en
gång. När det är mörkt och åska är i luften, kan man
understundom se dessa gnistor närmast spetsen, der de äro mest
samlade. De bilda der tillsammans ett blåaktigt, svagt ljus,
som påminner om norrsken och har skapnaden af en qvast.
Af enahanda orsak ser man någon gång under samma
omständigheter ett likadant ljus från andra spetsar, såsom
masttoppar, majstänger, skorstenar o. s. v. Man har kallat sådant
ljus Sankt Elmos eld.
Det var Benjamin Franklin, som uppfann åskledaren,
denna nyttiga inrättning, hvaraf dock okunnigheten och
vidskepelsen i förstone togo mycken anstöt.
Hvad som är att iakttaga, om man befinner sig ute på
marken, då åskan går, följer af det, som nu blifvit sagdt.
Man bör naturligtvis ej gå under träden, hvilka, eftersom de
skjuta högst öfver marken, vanligen draga åskan till sig;
men de leda ej den elektriska kraften så bra som
menniskokroppen, genom hvilken ljungelden derföre gerna går, när han
blifvit ledd till trädet af dess öfre, vanligast spetsiga delar.
Man har antecknat, att vid pass hvar femte menniska, som
åskan slagit i hjel uti Frankrike, af henne träffats stående
under träd. Bäst är att lägga sig på marken, helst ett stycke
ifrån ett träd. Då är man skyddad ungefär som af en
åskledare.
Ångbåtar och jernbanståg träffas sällan af åskan; då de
äro i gång, äro de i allmänhet väl skyddade. För att förstå
detta, behöfver man blott besinna, att den våta vattenångan,
blandad med sot, oupphörligen strömmar ut från ångbåtarnes
och lokomotivernas skorstenar och hvirflar likt moln utåt
fälten eller vattnet, samt till följd af sin lättrörlighet utan
svårighet drages åt det håll, der luftens elektricitet är
starkast. Deraf uppstår på en lång sträcka ett helt åskmoln
med det slag af elektricitet, som det verkliga åskmolnet
eftersträfvar.
Att möta åskan med våld, dertill äro våra krafter för
svaga. Men, som nu berättadt är, kunna till och med så
ringa medel som bokguld, en hvirflande rök och
vattenångan tjena till skydd, om de användas efter den elektriska
kraftens natur. Detta bör ej alltför mycket förundra oss.
Med inrättningen af alla skyddsmedel mot åskan söker man
icke mota henne, utan man söker dermed för henne lägga
ut en väg, som hon lättare följer, på det hon ej skall komma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
