Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Första afdelningen
- Klass I
- 16. Världens dom
- 17. Godt för ondt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Du ser, min son», sade fadern, »att det icke är möjligt
att göra alla människor till lags; men, när man blott gör,
livad som är rätt och godt, må människor säga, hvad de vilja.»
*
17. Godt för ondt.
En gammal vedhuggare hade en elfvaårig son, som hette
Anders. Denne var lytt och vanskaplig. Midt emot
vedhuggaren bodde en skräddare, som ock hade en son, men denne
var färdig och välskapad. Skräddarens son, som kallades
Johan, var ett par år äldre än Anders.
Den stackars Anders kunde om sommaren ej plocka
blommor och bär i skogen eller deltaga i jämnårigas glada lekar
på fältet, och om vintern kunde han ej i kamraters hurtiga
flock åka kälke i backarna utanför staden eller täfla i
skridskoåkning på den närbelägna sjön. Han fick ej heller gå i
skolan, utan hans mor lärde honom nödtorftigt läsa, skrifva
och räkna; sedan fick han öfva sig på egen hand.
När han blef trött, brukade han krypa upp i fönstret
för att få se något af lifvet, som rörde sig utom hans trånga
kammare, och om hvilket han läst i böcker, som prästens
barn brukade låna honom. Då hände ej sällan, att
skräddarens Johan, om han satt midt emot i sitt fönster eller
gick förbi på gatan, gjorde narr af honom. Det smärtade
väl Anders till en början, men han sade ingenting.
En dag hade vedhuggaren huggit ved hos en familj i
grannskapet. Då han på aftonen skulle gå hem, fick han ett
vackert rödt äpple att vederkvicka sig med. Men vedhuggaren
nändes ej äta upp det. Han tänkte på sin Anders, som
satt så instängd där hemma och måste sakna så mycket, som
andra barn fingo njuta. Han skulle få det vackra äpplet.
Hvad det skulle smaka honom godt!
När vedhuggaren kom hem, gaf han Anders äpplet.
Denne gladdes mycket däröfver. Han förde det till munnen
för att smaka därpå, men hastigt lade han det ifrån sig.
»Nej», sade han, »jag skall ej äta upp det, jag skall gifva
det åt grannens Johan. Då han i går satt i fönstret, såg
han matt och blek ut; han är visst ej rätt frisk.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 15:12:01 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lff9uill/12/0026.html
