Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första afdelningen - Klass I - 33 A. Signe och svalorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fingo så brådtom om dagarna. De flögo i de mest
besynnerliga krumbukter uppe i luften än högt, än lågt, och ibland
gjorde de riktiga kullerbyttor. Stundom flögo de ända bort
till insjöviken, som krökte sig inåt ängen. Där hade de
lika brådt. Det hände till och med, att de flögo så lågt,
att deras vingar rörde vid vattenspegeln. Signe hade i början
svårt att förstå, hvarför svalorna hade så brådtom, men
snart förstod hon det. Hon såg dem tidt och ofta återvända
till sina små i boet. När dessa fingo syn på de gamla,
skreko de af glädje och öppnade sina små, gula näbbar för
att mottaga något, som de gamla förde med sig. Hon kom
då ihåg, att hennes lärarinna sagt, att svalornas föda
består af flugor, myggor och andra insekter. Nu förstod Signe,
hvarför de gamla svalorna hade så brådtom. Vida svårare
hade Signe att förstå, hvarför de skulle flyga ned till
vattenytan. Men hennes pappa förklarade, att svalorna äfven då
fångade insekter och på samma gång behändigt togo sig ett
bad. Och så förstod Signe äfven det.
Men under sommardagarna växte svalungarna och blefvo
stora. Snart kunde de lämna boet och följa föräldrarna,
hvilka lärde sina små att flyga och att själfva skaffa sig
föda. Samtidigt kommo svalungar från en mängd andra bon
i närheten för att pröfva sina vingar. Nu var det jubel och
glädje i svalornas värld; de pepo och kvittrade, så att det
var lust och glädje att höra därpå. Ofta under de ljusa
sommarkvällarna var det svalorna, som sjöngo liten Signe
till sömns. Och ännu i drömmen tyckte hon sig höra deras
kvitter. Ja, hon drömde en natt, att hon själf hade vingar
och kunde följa dem uppåt på deras luftiga färd. Men efter
en stund tröttnade hon, blef efter och sjönk slutligen ned,
djupt, djupt ned, och slog sig så hårdt, så hårdt. Hon grät
och blef så rädd, att hon vaknade.
Snart nog, nästan för snart, kom hösten. Svalungarna
kallades nu ungsvalor och voro lika stora som far och mor
ehuru något smärtare. Deras vingar hade blifvit både snabba
och starka genom den flitiga öfningen. Tidigt en morgon
i medlet af september väcktes lilla Signe af sin far. Han bad
henne skynda sig upp för att se på svalornas affärd från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
