Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första afdelningen - Klass I - 33 A. Signe och svalorna - 33 B. *Svalornas afsked af G. H. Mellin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vårt land. Signe skyndade till fönstret, torkade den daggiga
rutan och såg ut öfver insjöviken. Där vimlade det af
oräkneliga svalor, som samlat sig dit från hela trakten. Snart
hördes ett tusenfaldigt »vitt, videvitt», och flockarna höjde sig
och försvunno mot söder.
Men Signe somnade åter, och i drömmen såg hon en
negerflicka stå på gräsmattan utanför sin moders hydda i det
aflägsna Afrika. Flickan klappade förtjust de svarta händerna,
när hon hörde svalornas kvitter öfver sitt hufvud. Hon
hälsade dem välkomna åter från deras sommarfärd till norden.
33 B. Svalornas afsked.
Och svalorna samlas till flykt, till flykt
så kulna på takets ås.
At lämna det egna hemmet, de byggt,
det kostar dock på, förstås.
En sommar de rustat med ungar och bo
och bråkat med hushåll och spis.
Nu vilja de göra sig litet ro
allt uppå sitt eget vis.
Men fastän palmernas härliga lund
dem vinkar bort öfver våg,
det är dock en sorglig afskedsstund,
när de begynna sitt tåg.
Föräldrarna flyga till hemmets dörr,
där glada de bodde nyss.
De gifva hvarandra vid minnet af förr
ännu en afskedskyss.
Men ifrigt ungsvalorna höja sitt skri,
de vilja i världen ut.
Då afskedstagandet är förbi,
man ger sig åstad till slut.
Farväl, farväl! I det dimmiga blå
försvinner den kvittrande här.
Den kommer väl åter med våren ändå,
ty kärt är dock hemmets besvär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
