Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första afdelningen - Klass II - 40. Den modige sjömannen efter M. Matzen - 41. En god tröst efter H. C. Andersen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Och din farfar, hvar dog han?» frågade styrmannen. »Mina
förfäder», sade svarfvaren, »hafva alla dött lugnt i sin säng
omgifna af bedröfvade släktingar och vänner.» »Men, min
gode vän», sade styrmannen skälmskt, »huru törs du då någon
afton gå till sängs? Det är ett oerhördt vågstycke, ty äfven
dig väntar väl en gång där din död.»
Svarfvaren visste icke, hvad han skulle svara, men
Anders räckte honom handen och sade: »Farväl, min vän! Om
ett par år se vi hvarandra åter, om Gud vill, så vida icke
jag dessförinnan ligger på hafvets botten eller du ute på
kyrkogården.»
41. En god tröst.
Det var en söndagsmorgon. Solen sken klart och varmt
in i en stuga, som låg i skogsbrynet. Frisk luft strömmade
in genom det öppna fönstret. Ängen utanför prunkade med
vackra blommor. Rundt omkring hördes munter fågelsång.
Allt andades lust och glädje. Men inne i stugan bodde
elände och sorg. Fattigdomen hade under de senare åren
blifvit allt större och större. Mannen hade länge klagat
öfver sin nöd och med misströstan sett mot framtiden.
Hustrun åter hade vanligtvis varit vid godt mod, men i dag
var äfven hon mycket nedslagen. Hon satt vid frukostbordet
men åt icke en bit af maten. Ändtligen reste hon sig upp,
torkade sina ögon och gick mot dörren.
Då mannen såg, att hustrun ämnade gå ut, gick han
efter henne och sade: »Du får ej gå ut, förrän du sagt,
hvad som fattas dig.» Hon teg några ögonblick. Därefter
drog hon en djup suck och sade: »Jag drömde i natt, att vår
gamle Gud var död, och att alla änglarna följde honom till
grafven. Tänk, om Gud verkligen vore död!» »Huru kan
du tro något så enfaldigt! Vet du då icke, att Gud aldrig
kan dö?» svarade mannen. Full af glädje utbrast då hustrun:
»Således lefver vår Gud ännu?» »Ja visst», svarade mannen.
»Hvem kan väl tvifla därpå?» Då omfamnade hustrun sin
man och sade: »Om vår gamle Gud ännu lefver, hvarför tro
vi ej och förtrösta på honom? Han har räknat hvarje hår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
