Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första afdelningen - Klass II - 41. En god tröst efter H. C. Andersen - 42. Fabler - A. Människokroppens lemmar - B. *Ollonet och pumpan af A. G. Silverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på vårt hufvud. Icke ett hårstrå faller däraf utan hans
viljä. Han kläder liljorna på marken, gifver sparfvarna sin
föda och korparna sitt rof.»
Nu log mannen. Förtröstan fyllde åter hans hjärta.
Han tackade hustrun, som väckt honom till besinning. »Med
nytt mod», sade han, »skall jag i morgon börja arbetet.
Gud skall välsigna det.»
Nu förekom det dem, som om solen skene ännu varmare,
som om blommorna vore ännu vackrare, och som om fåglarna
sjönge ännu muntrare än förut.
42. Fabler.
A. Människokroppens lemmar.
En gång blefvo människokroppens lemmar ledsna vid
att tjäna hvarandra och föresatte sig att ej mer göra det.
Fotterna sade till de öfriga lemmarna: »Hvarför skola vi
ensamma bära er? Skaffen er fötter själfva, om I viljen
gå!» Händerna sade: »Hvarför skola vi ensamma arbeta för
andra? Skaffen er händer själfva, om I behöfven sådana!»
Munnen brummade: »Jag är väl en stor narr, om jag alltjämt
bereder mat åt magen, för att han skall få smälta den efter
sin bekvämlighet; han må själf skaffa sig en mun, om han
behöfver någon.» Ögonen funno det likaledes ganska
besynnerligt, att de ensamma skulle hålla vakt för hela kroppen
och se för dess räkning. På samma sätt talade äfven de öfriga
lemmarna, och den ena uppsade den andra sin tjänst. Men
hvad hände? När fotterna icke mera ville gå, händerna icke
arbeta, munnen icke äta, ögonen icke se, så började kroppen
att aftyna i alla sina lemmar och småningom dö bort. Då
insågo lemmarna, att de hade handlat oförståndigt, och kommo
öfverens att icke mer göra så. Nu tjänade åter den ena
lemmen den andra, och alla blefvo friska och starka som förut.
B. Ollonet och pumpan.
En själf klok narr fick se en pumpa och en ek,
och i sin vishet, stackars kräk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
