Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första afdelningen - Klass II - 52. Hemkomsten - 53. Skriffärdigheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det kalla Sibirien, huru han där fått arbeta som en slaf,
huru han och hans kamrater blifvit behandlade snarare som
djur än som människor, och huru de flesta af dem dött i elände
där borta. Han sade, att många, som förut ej velat höra talas
om Gud, i fångenskapen ödmjukat sig för honom, som kan
förnedra och upphöja, hvem han vill. Han omtalade, hvilken
dyrbar skatt de biblar, som de medfört, blifvit för dem, och
huru de på sitt kära modersmål sjungit psalmer och sånger.
Han berättade vidare, huru han flytt ur fångenskapen, huru
han gömt sig i skogarna, huru han sofvit under bar himmel,
huru han kämpat för sitt lif med vargarna, huru beskedliga
människor skyddat honom för förföljarne och gifvit honom
mat, när han var nära att dö af hunger, och huru han
vandrat hundratals mil, till dess han slutligen kommit åter
till Sverige.
Nu var han hemma, nu fick han fira julen i sitt gamla
hem. Af hela sitt hjärta tackade han Gud, som visat honom
så stor nåd och barmhärtighet.
53. Skriffärdigheten.
Missionären Williams berättar följande om det intryck,
några hedningar erforo, då de första gången lärde känna,
hvartill förmågan att skrifva kan tjäna.
En morgon gick jag till den plats, där vårt kapell
uppfördes. Då jag kom dit, märkte jag, att jag glömt min
vinkelhake. Jag tog då en träspån och skref därpå med
kol en anhållan till min hustru, att hon måtte skicka mig
vinkelhaken. Därefter ropade jag till mig en höfding, som
hade uppsikt öfver byggnadsarbetet, och sade till honom:
»Min vän, tag det här, gå därmed till mitt hem, och gif det åt
min hustru!» Då jag ville lämna honom spånen, såg han på
mig med en spörjande blick och sade: »Skall jag bära bort
denna? Er hustru skulle kalla mig en narr och skratta åt
mig, om jag gåfve henne en träspån.» »Nej», svarade jag,
»det skall hon ej göra. Tag den blott, och gå strax! Det är
brådtom.» Då han märkte, att det var allvar, tog han spånen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
