Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första afdelningen - Klass II - 56. Den otåliga löfmasken - 57. *De små fåglarnas klagan af Z. Topelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och löfmasken fick ingen ro mer i sin lilla värld på
ekbladet. Han längtade ut för att se allt det stora och
sköna, om hvilket bofinken sjungit.
»Res inte, res inte!» sade de andra löfmaskarna, som
voro klokare och förnöjsammare. »Vänta åtminstone, tills
du får vingar, så att du såsom bofinken kan flyga omkring
i den klara luften och undfly farorna på jorden!»
Men löfmasken ville inte vänta. Han tvinnade en tråd
så mjuk och fin som det finaste hårstrå. Den fäste han i
bladets kant, sänkte sig nedåt och reste så ut i världen.
I hasselbusken vid ekens rot hade ett orrpar sitt bo.
Dess små ungar hade äfven blifvit väckta af bofinkens vackra
sång. De hade hoppat ur boet och stodo lyssnande till de
sköna tonerna och sträckte hufvudet upp mot det gröna
löftaket öfver dem.
Just då kom löfmasken och reste på sin spindeltråd ut
i världen. Han sänkte sig sakta nedåt rätt öfver
orrungarnas hufvud.
»Akta dig, akta dig!» ropade löfmaskarna till honom
från ekens krona.
Den stackars löfmasken kände sig ängslig till mods, då
han fick syn på orrungarna, ty han anade, att de hade onda
afsikter mot honom. Han önskade att kunna vända om
till sitt mjuka blad där uppe, men nu var det för sent.
Vägen var för smal, och löfmasken drogs af sin egen tyngd
allt längre nedåt. Det hjälpte ej, att han krökte på sig;
han kom allt närmare marken, där orrungarna stodo tåligt
väntande. De hade ännu ej fått det minsta grand till frukost,
och en liten löfmask var ju ändå något.
»Ack, att jag stannat kvar i mitt lilla hem där uppe på
bladet, tills jag fått mina vingar!» suckade löfmasken.
Men i detsamma åt en af orrungarna upp honom.
57. De små fåglarnas klagan.
Vi kommo från sol, som ej förgår,
från land, som evigt i blomster står,
från strand, där aldrig en drifva snöat,
till Sveriges frostiga, sena vår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
