Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första afdelningen - Klass II - 58. Det vilsegångna barnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Utanför gården träffade bonden några af sina grannar.
För dem omtalade han sitt bekymmer. De erbjödo sig att
hjälpa honom. De sökande gingo åt olika håll. De ströfvade
fram och tillbaka. Därunder ropade de ofta gossens namn,
men intet svar hördes, och intet spår af gossen fanns. Så
förgick natten.
Följande dag uppbådades folket i byn till skallgång.
Ett stort antal män begaf sig ut i skogen och
genomströfvade den åt alla håll. Det blef kväll den dagen. Ännu
hade man ej funnit något spår efter gossen. Man blef allt
fastare i den öfvertygelsen, att han antingen fallit ned i en
bergskrefva eller blifvit ihjälrifven och bortsläpad af något
vilddjur. De sökande vände hem, men fadern kunde ej
förmås därtill. Ehuru nästan dignande af trötthet vandrade
han ännu med ängsligt hjärta af och an i den mörka skogen.
Ofta kom han åter till samma ställe, där han nyss förut
varit. Hoppet sviktade men ej hans faderskärlek. Den gaf
honom krafter att härda ut ännu en natt.
Modern hade blifvit sjuk af sorg. Hon anklagade sig
för att hafva vållat sitt barns död. Fruktan för att mannen
där ute i skogen skulle göra sig något illa ökade hennes
bekymmer. Långsamt skredo nattens timmar. De togo dock
en ände. Då solen kastade sina första strålar på fönstret,
såg hon ut. Där kom någon gående fram mot huset, Det
var mannen, som bar gossen på sina armar. Hon sprang
upp och skyndade dem till mötes. Gossen lefde ännu. Han
lades på en säng, och man gaf honom med största varsamhet
passande föda. Han kvicknade alltmer till, och krafterna
kommo småningom åter.
Nu berättade mannen, huru han funnit gossen.
Utmattad af nattvandringen hade han satt sig på en
sten att hvila. Morgonens första strålar trängde fram
mellan träden. Allt var tyst omkring honom. Endast en
ensam fågel kvittrade öfver hans hufvud i toppen af ett träd.
Det var dennas morgonpsalm. Därunder var äfven bonden
försänkt i bön. Han bad, att Gud måtte förlåta hustrun
hennes obetänksamhet att låta gossen gå ensam ut i den
ödsliga skogen. Han bad ock, att, om gossen ännu lefde,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
