Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första afdelningen - Klass III - 62 B. Grufarbetarens brud efter J. P. Hebel - 63. *Höstvisa af C. F. Dahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den trogna gumman var den enda, som hade någon
rätt till den döde. Denne fördes till hennes hem, och hon tog
på sig hela omsorgen om hans begrafning. Då grafven var
uppkastad och grufarbetare kommo för att bära bort den
döde, låg han där prydd med den halsduk, som hans
trolofvade hade gömt som minne af lyckliga ungdomsdagar.
Själf följde den gamla liktåget i högtidsdräkt, liksom om
hon skulle hafva gått för att vigas till hustru. Hon var
glad och frimodig i sitt hjärta, ty hon hade lärt, att
denna tid är endast en förberedelse till evigheten, och hon
hade öfvervunnit fruktan för döden i tron på honom, som
är uppståndelsen och lifvet.
63. Höstvisa.
Se, töcknet de silfvergrå vingar
slår ut öfver lundarnas sal,
och lyktgubbar dansa i ringar
vid prasslet från kärrängens al.
Ur skrefvorna ufvarna ropa,
och stormarna tjutande sopa
de hvirflande löf ned i dal.
Hopkrupen i grantoppen sitter
den urriga korp vid sitt bo.
Ur sömnen han stundom uppspritter
vid ulfvarnas tjut uppå mo.
Djupt humlan sig borrat i backen,
skogsmyran sig gömt uti stacken
och ödlan i sophögens sko.
Sig samla på tusende fläckar
regnpussar än stora, än små,
och växande, svällande bäckar,
som högt öfver bräddarna nå,
de svänga i hvirflande ringar,
än hvälfva de fjärilens vingar,
än rosens bland kvistar och strå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
