Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första afdelningen - Klass III - 62 B. Grufarbetarens brud efter J. P. Hebel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den unge mannen arbetade, ett ras, som begrof honom.
Man fick ej reda på hans döda kropp. Hans trolofvade
lade ned i en låda den halsduk, hon sytt till
brudgumsgåfva, men hon glömde aldrig honom, hon haft så kär.
Efter den tiden inträffade många märkliga händelser
på jorden. Krig fördes till lands och sjös och slutade åter;
konungar smordes och begrofvos; män uppträdde och blefvo
berömda men glömdes åter för andra. Stora omhvälfningar
skakade staterna i deras grundvalar; ja, riken upphörde
att finnas till, under det nya grundades. Men under allt
detta förgåto de flesta honom, som har allting i sin hand,
och tänkte så mycket på tiden, att de ej hade någon tanke
kvar på evigheten. Också i vårt land hade under tiden
från år 1740 till början af det följande århundradet
mycket blifvit förändradt. Flera konungaskiften hade ägt
rum; statsförfattningen hade mer än en gång förändrats;
de gamla sederna hade till stor del försvunnit med det
gamla släktet.
Då hände år 1809, att grufstyrelsen i Falun beslutade
att bryta en tvärgång mellan två schakt. Under det
arbetarne voro sysselsatta härmed, träffade de på liket af en
ung man. Denne var nästan alldeles oförändrad. Det såg
ut, som skulle han hafva dött endast för en timme sedan.
Man tog upp liket ur grufvan. Vid ryktet om detta
strömmade en stor mängd människor från Falun och dess
omnejd till grufvan. Men ingen visste, hvem den döde
var. Hans far och mor, syskon, släktingar och vänner
voro alla borta.
Då kom en mycket gammal kvinna med hvitt hår och
fårad panna stödjande sig på sin krycka. Då hon fick se
den döde, blef hon så uppskakad, att hon tappade sin
krycka och föll ned öfver honom. Först efter en stund
kunde hon åter lugna sig. Den gamla var den aflidnes
trolofvade. Hon var den enda, som ännu hade honom i minne.
Hon omtalade, huru allt tillgått. — De närvarande blefvo
djupt gripna. De sågo i den gamla gumman ett vittne
därom, att under jordens mångfaldiga omskiftelser intet är
så fast och beständigt som den trofasta kärlekens makt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
