Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första afdelningen - Klass III - 71. Den nye husbonden efter L. Fitinghoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lilla dotter Astrid bosatt sig på egendomen, som han ärft
ofter sin far.
Egendomen var stor nog att kunna föda sina sex eller
sju hästar, fyra par oxar och mer än fyrtio kor förutom får,
höns och andra småkreatur, men den hade under den förre
ägarens ålderdom fått förfalla. Den hade nämligen vanskötts
af en vårdslös rättare, som hvarken ägnade jorden eller
kreaturen tillräcklig tillsyn utan försummade arbetet och
behandlade djuren på ett rått och obarmhärtigt sätt. Att
gårdsfolket följde rättarens föredöme, kunde man tydligt märka
på kreaturens utseende. Smutsiga, magra och trötta, som de
voro, sågo de högst bedröfliga ut.
Patronen trifdes väl på landet, då han fick tillbringa
sin tid med jakt och fiske, men någon jordbrukare var han
icke. Rättaren, som förstått att ställa sig väl med sin nye
husbonde, fick därför fortfarande behålla väldet både öfver
jorden och öfver kreaturen.
Frun, som var road af helt andra saker, ansåg sig
hvarken kunna eller böra befatta sig med de yttre göromålen.
Hon hade dessutom ej mycket sinne för naturen och
tillbringade därför sin mesta tid inomhus. Men hon tillät dock
gärna sin elfvaåriga dotter Astrid att för hälsans skull
dagligen vistas ute i skog och mark.
Astrid hade ljust, lockigt hår och klara, milda ögon.
För sin vänlighet och hjärtegodhet var hon omtyckt af
tjänarne. Under sina vandringar ute fick hon ofta se, huru
drängarne ryckte i tömmarna och obarmhärtigt slogo hästarna
och oxarna, ehuru dessa hade ganska tunga lass att draga
fram. Allra värst slogo de dem, när de skulle uppför någon
backe. Astrid kände sig härvid ängslig och kröp ihop, som
om slagen träffat henne. Hon bad karlarne, att de icke
skulle slå eller misshandla djuren; de vore kanske hungriga
och trötta eller hade för tungt lass. Men de brydde sig icke
därom utan skyllde på djurens lättja, ehuru dessa stretade
och drogo af alla krafter.
En dag satt Astrid på en dikesren och såg på, huru folket
satte potatis. En af drängarne var vårdslös vid arbetet.
Rättaren tilltalade honom därför. Drängen svarade ohöfligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
