Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första afdelningen - Klass III - 71. Den nye husbonden efter L. Fitinghoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rättaren vågade dock ej tillrättavisa honom, ty drängen var
känd som en stor slagskämpe. Vreden jäste dock inom
rättaren, och de stackars oxarna blefvo snart utsatta för
utbrottet däraf. Han slog dem slag på slag, så snart de ej
gingo, som han ville. Astrid sprang då fram till honom,
såg på honom med sina milda, allvarliga ögon och sade:
»Rättaren får ej slå oxarna så. Gud kan straffa.» Hon sade
ej mera, men rättaren sänkte piskan. Han kände sig så vek
i armen, som om han ej skulle hafva orkat att slå vidare,
men han mumlade något om »ungar, som ej ha med oxarna
att göra».
En annan gång hade Astrid kommit att gå ut på ängen,
där korna mjölkades. Hon gladdes i sitt sinne, då hon såg,
huru den ena af ladugårdspigorna omhuldade djuren: huru
hon tilltalade dem vänligt, klappade dem, gaf dem brödbitar,
sillhufvud och andra läckerheter samt smorde läkande salfva
på deras sår. Däremot harmades hon, då hon såg, huru
ovänligt och hårdt den andra behandlade korna: huru
hårdhänd hon var, huru hon skrek och röt åt dem samt slog
dem, om de icke ville stå stilla, medan hon mjölkade dem.
Astrid hade flera gånger talat om för fadern, att tjänarne
ofta misshandlade djuren, men han hade trott, att hon
öfverdrefve, och att det ej vore så illa, som det såg ut.
En dag, då korna skulle mjölkas, var Stina, så hette
den hårdhända ladugårdspigan, vid dåligt lynne. Hon skulle
just mjölka en gammal svart ko, som ej hörde till hennes
gunstlingar. Denna stod ej stilla, ty myggor och andra
insekter svärmade omkring henne och besvärade henne. Stina
begynte då slå och sparka henne, men hastigt blef hon
stående, som hade hon blifvit förlamad. Hon fick nämligen
se husbonden närma sig henne med hastiga steg.
Astrids far var mycket upprörd. »Gå på ögonblicket!»
ropade han till den förskräckta Stina. »Är du en
människa, du, som så misshandlar ett djur?» Men hastigt
tystnade han och försjönk i allvarliga tankar. Han såg sig
omkring öfver åker och äng, öfver skog och sjö; han såg på
kreaturen, som betade på fältet. Alltsamman var ju hans, men
huru vårdade han det? Den frågan trängde djupt ned i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
