Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen - 95. Stockholm (IV) - 96. *Östersjön af Oskar Fredrik (IV)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sina oformliga klippblock och glittrande vatten utgör
stockholmsbons förtjusning och stolthet. Hit ut draga stora
skaror från staden för att njuta af den härliga naturen
och andas frisk landtluft.
96. Östersjön.
Du blånande haf, som mång tusende år
mot Skandiens klippor har slagit,
som brutit din boja hvar gryende vår
och frigjord i fjärran har dragit,
dig ägnas min sång, ty jag längtar dit ut,
när böljorna slå emot skären.
Hur godt är där ute, hur svalkande skönt,
då vårliga vindarna smeka,
då vågorna skifta i blått och i grönt
och strålar kring topparna leka!
Se, bränningens skum är så glänsande hvitt,
när böljorna slå emot skären.
Men, skakar orkanen sin vinge med dån,
blir haf sjungfrun askgrå om kinden
och slites mitt segel från bristande rån
i tusende stycken af vinden,
då klappar mitt hjärta af stolthet än mer
bland böljor, som ryta mot skären.
Mig tycks, att en stålklang så ren och så klar,
så skiftande dock och så präktig
af lif och af lust öfver böljorna far;
dess grundton är stark och är mäktig,
hur vinden än växlar i dur eller moll,
när böljorna slå emot skären.
Ack, hård är den kamp, som vid stormvågors svall
af seglaren kämpas på hafven.
Lugn står han dock bakom sin bräckliga vall
vid randen af djupblåa grafven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
