Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen - 159. Älgen efter C. U. Ekström och A. E. Holmgren (I)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jagas bort därifrån. Sådana ställen kallas på jaktspråket
älgstånd. Om vintern däremot, då älgarna hafva större möda
att skaffa sig sitt uppehälle, lefva de oftast mera skilda och
söka hvar och en för sig skydd mot storm och oväder.
Älgens föda består förnämligast af vissa trädslags
skott, telningar, löf och bark samt af gräs och grön säd.
Af mindre växter förtär han helst sådana, som växa i vatten,
i kärr eller på andra sumpiga ställen. Han försmår icke
heller lingon- och blåbärsris m. m.
Älgen rör sig visserligen icke med liflighet, men,
emedan hans ben äro långa, springer han dock ganska snabbt.
Hans lopp är vanligen ett mer eller mindre vaggande traf.
Endast när han är mycket skrämd, faller han in i galopp.
Då han är i fullt traf, springer han nästan dubbelt så fort
som en trafvande häst och hoppar då utan ringaste möda
öfver gärdesgårdar och andra stängsel af ända till två
meters höjd. Jagad kastar han sig oförväget utför de största
branter och bråddjup och undviker hvarken småskog eller
trädgrenar, som ligga i hans väg. Då dessa sistnämnda
trampas sönder eller på annat sätt brytas af, uppkommer
ett dån, som, när vädret är lugnt, höres på tämligen långt
afstånd. Då älgen går eller springer, höres hos honom liksom
hos renen ett knäppande ljud i fotterna, hvilket
uppkommer därigenom, att klöfvarna hastigt slå emot hvarandra,
då foten lyftes. Älgen går gärna i vatten. Han simmar med
lätthet och med sådan fart, att hvita forsar synas framför
bröstet. Dessutom kan han genom att spärra ut sina klöfvar
åt sidorna med en beundransvärd säkerhet vandra öfver
sanka kärr, myrar och moras utan att sjunka ned och
undgår därigenom ofta sina fiender.
Hornen äro ej älgens egentliga anfalls- och
försvarsvapen. Blott mot fiender af sitt eget släkte använder han.
dem. Mot andra begagnar han än frambenen och än
bakbenen, men företrädesvis brukar han dock de förra.
Honan har mycken omsorg om sin kalf och försvarar
honom till det yttersta med förtvifians mod. Ofta anfaller
hon till och med de människor, som vilja fånga honom. I
synnerhet händer detta, då kalfven är så späd, att han ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
